Idag har jag varit riktigt kreativ och läst massor med text, alltifrån insändare, artiklar till debatter och dödsannonser. Jag analyserade, reflekterade och diskuterade med mig själv som sändare och texten som mottagare, och sedan tvärtom. Tidningen jag lade ner min tid och kraft på var DN (Dagens Nyheter), den bästa i Sverige enligt mig. Är jag på gott humör kanske jag kan sträcka mig till att hylla DN som den bästa tidningen i världen, men då måste innehållet vara perfekt, noggrant och omsorgsfullt. DN är en sådan tidning som berör och fångar läsaren, det känns enda in i hjärtat och i själen när man läser vissa delar och man vill bara skrika ut till hela Sveriges befolkning; Se på mig, jag har DN! Den är underbar! Ingen/inget kan skilja oss åt! Jag älskar DN, DN älskar mig! Men vad i hela friden skulle folk då tro? Man kan väl inte hylla och älska en tidning som, trots den kärleksfulla genren, ändå sprider hat och obehag. För visst tycker jag, även om jag beundrar DN, att vissa delar av tidningen kunde slängas direkt i soporna. Ibland får jag faktiskt lust till att ta tag i den gråsvarta blaskan och knyckla ihop den till en liten boll, hoppa på den, och mosa den rätt ner i tunnan. Kanske jag sedan hade harklat mig och slängt iväg en riktig snorlåska, på toppen av bollen. Men eftersom jag känner mig själv ganska bra och vet hur mina tankar fungerar, så anser jag att bollen aldrig kommer att bli ihopknycklad. Jag vill, trots ledsamma miner, ha kvar min tidning i mitt liv, den ger mig kärlek och glädje! Det är jag och DN, mot världen!
-FE